Hygienprodukter för veterinär och djursjukhus

För våra djur i vått och torrt

Behoven inom djursjukvården skiljer sig inte mycket från dem inom humanvården – kraven på vårdhygien, klinikhygien och effektiva rutiner för rengöring och avtorkning är lika höga.  Alla våra produkter är tillverkade av nonwoven-material med låga fibersläpp, hög slitstyrka och mycket god absorptionsförmåga. Det bidrar till att minska risken för smittspridning och skapar en tryggare och mer hygienisk miljö inom veterinärmedicin, djurvård och daglig skötsel. Våra lösningar gör det enklare att upprätthålla säkra och effektiva hygienrutiner i både små och stora verksamheter.

Upptäck våra hygienprodukter för djurvård

Vilka hygienkrav gäller för veterinärkliniker i Sverige?

Hygien inom djurens hälso- och sjukvård regleras av Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2013:14), som gäller djursjukhus, djurkliniker och ambulerande verksamhet. Reglerna kräver bland annat handdesinfektion före och efter djurkontakt samt rutiner för att förhindra smittspridning mellan djur och människor.

Detta regelverk skiljer sig från ISO-klassade renrumsmiljöer, som styr till exempel läkemedels- och medicinteknisk tillverkning – kraven och syftet skiljer sig åt mellan de två områdena. Tillsynen ligger i stor utsträckning hos länsstyrelserna, som Jordbruksverket delegerat kontrollansvaret till. Kraven gäller oavsett om kliniken tar emot smådjur, hästar eller lantbruksdjur.

I praktiken innebär det att kliniken behöver dokumenterade rutiner för rengöring, skyddsutrustning och riskavfall – inte bara rena lokaler för ögat.

Vilken utrustning behövs för att hantera kroppsvätskor och spill?

Blod, urin och andra kroppsvätskor kräver sorbenter avsedda för vattenbaserade vätskor – inte samma produkt som används mot olja eller kemikalier. En oljeabsorbent är ofta hydrofob och stöter bort vattenbaserade vätskor, medan en universalabsorbent sällan är lämplig mot starkt frätande desinfektionsmedel.

I praktiken behöver de flesta kliniker en kombination: absorberande granulat eller dukar för golv och bord, spillkit för större utsläpp, samt dammfria (lint-free) torkdukar där ingen fiberrest får finnas kvar.

Hur hanteras spill och biologiskt riskavfall säkert?

Spill av kroppsvätskor ska saneras med rätt skyddsutrustning innan ytan rengörs och desinficeras. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om smittrisker (AFS 2018:4) delar in biologiska agens i fyra riskklasser, vilket avgör vilken skyddsnivå personalen behöver.

I praktiken innebär det handskar, skyddsrock och i vissa fall andnings-skydd beroende på smittämne. Klibbmattor vid in- och utgång till isoleringsrum fångar upp smitta från skor och hjul innan den når övriga kliniken. Kontaminerat engångsmaterial hanteras enligt klinikens avfallsrutiner och lokala föreskrifter för farligt avfall.

Vanliga frågor om hygienprodukter för veterinärkliniker

Måste veterinärkliniker följa samma hygienregler som sjukhus för människor?

Nej. Djursjukvården har ett eget regelverk, Jordbruksverkets SJVFS 2013:14, även om principer som basala hygienrutiner är hämtade från människovården.

Vilken typ av absorbent ska användas för blod och urin?

En absorbent avsedd för vattenbaserade vätskor, inte en oljeabsorbent – oljeabsorbenter stöter ofta bort vattenbaserade vätskor i stället för att suga upp dem.

Är engångsmaterial alltid bättre än flergångsmaterial?

Inte alltid. Vid rutinkontroller av friska djur kan textila skydd fungera om tvättrutinerna följs strikt. Vid okänd smittstatus är engångsmaterial i de flesta fall säkrare.

Hur förhindras smittspridning mellan djur på en klinik?

Smittspridning mellan djur förhindras i första hand genom att separera smittsamma och friska patienter, rengöra ytor mellan varje besök och använda färgkodad städutrustning för olika zoner. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) följer upp smittläget för djursjukdomar och zoonoser i Sverige och publicerar årliga rapporter om detta.

Vad är zoonoser och varför påverkar de hygienrutinerna?

Zoonoser är sjukdomar som smittar mellan djur och människa. De är en av anledningarna till att veterinärpersonal använder skyddsutrustning och handdesinfektion – för sin egen säkerhet, inte bara djurets.